Peroneus Longus och Peroneus Brevis
Det finns inga genvägar till att bli en bra långdistanslöpare. För att bli bra på att springa så måste man träna på att springa, så enkelt är det. Det borde kanske vara självklart, men ibland måste man lära sig den hårda vägen.
Sommarsäsongen avslutades med fantastiskt roliga Icebug24 uppe i Hemavan sista helgen i juli. Under ett dygn sprang jag och Linda runt på fjället i sol, regn, dimma, blåst och mygg och letade kontroller. En stukad fot efter fem timmar satte lite begränsningar för oss, men trots det var det så kul att vi redan har planerat in tävlingen år 2010 igen. Men hur roligt det än var, så var jag inte särskilt sugen på löpträning efteråt. Istället blev det semester med lite paddling och kortare vandringsturer. Aktiv vila, som det så fint heter. Löpträningen inför Lidingöloppet tänkte jag ta när semestern var slut.
Och visst var jag träningssugen efter semestern! Jag har jagat fram på leriga stigar med MTB, kört slut på mig på Thereses stenhårda simpass, sprungit vilse i skogen med karta och kompass och fått härliga valkar i händerna efter rullskidträningen. Däremot kan antalet rena löppass räknas på en hand. På två fingrar för att vara exakt. Jag skulle kunna intala mig att det var en medveten strategi för att spara på knäna efter sommarens hårda bergslopp, men jag var helt enkelt inte sugen på ren löpning.
I lördags var det då Lidingöloppet och jag hade inga stora förhoppningar om att göra en bra tid. Jag tänkte bara springa på så länge det gick och bita ihop och stappla vidare när det inte gick längre. Nu gick det ändå rätt bra, min sluttid blev 3:22:21 , bara sex minuter långsammare än förra året. Dessutom lyckades jag för första gången fylla på med energi vid precis rätt tillfälle för att ha gott om krafter till mitt hat-ställe på banan; de jobbiga småbackarna mellan 15 och 20 km där jag alltid brukar ta slut. I år plockade jag många placeringar på just den sträckan, vilket gav en rejäl kick. Lite kramp i baksida lår sista milen, men sista milen är ju alltid sista milen. :)
Det var dessutom en riktigt fin höstdag, det var kul att springa och jag hade en väldigt rolig helg i Stockholm tillsammans med kompisarna.
Men så var det då Peroneus Longus och Peroneus Brevis. Hört talas om dem? Det hade inte jag heller förrän i tisdags.
På söndag åkte vi in till Stockholm för lite shopping och fika. Efter lite promenerande började jag få ont på insidan av högerfoten. Sen på utsidan. Och så på undersidan. Efter 10 minuter kunde jag inte gå ordentligt utan haltade fram på trampdynan.
Det blev inte bättre efter helgen, snarare sämre, så på tisdag ringde jag och fick tid hos en sjukgymnast på Rygg- och ledkliniken, där jag fick en grundlig undersökning av båda fötterna. Domen: jag hade dragit på mig en typisk, men ganska ovanlig, långdistanslöparskada: överansträngning av senorna från musklerna på utsidan av vaden; Peroneus Longus och Peroneus Brevis. Senan från P. Longus fäster mycket riktigt på insidan av foten (ka-ching! aj-ställe nr 1) efter att ha gått under foten (ka-ching! aj-ställe nr 2). P. Brevis fäster på utsidan (ka-ching! aj-ställe nr 3).
Peroneus Longus Peroneus Brevis
Nu äter jag Voltaren, försöker att inte belasta foten och får brutal massage av musklerna och senorna av min sambo (som verkar njuta lite väl mycket av det). Allt för att kunna starta i Femmans multisportrace på lördag (med tejpad fot). Enligt sjukgymnasten kommer det inte förvärra skadan alltför mycket och jag kommer självklart inte äta Voltaren under själva loppet. Efteråt har jag all tid i världen till läkning och rehab, Femmans är ju sista loppet för säsongen.
Lärdomen från det här är i alla fall att man faktiskt bör löpträna om man tänker springa tre mil i terräng. Hur konstigt det än låter.
/Li
