Blod, Svett och Lera

Först det viktigaste: vi kom på otroliga tolfte plats i tävlingen, bara 500 meter efter ledarna! Helt fantastiskt bra och vi är så nöjda. Nu i efterhand har vi sett att vi faktiskt låg i ledning med två timmar kvar. De sista tre timmarna fick vi ingen uppdatering av hur vi låg till, så där körde vi bara på känsla. Ganska lyckat visade det sig. :)

Som tolva fick vi inget pris, men däremot fick vi gå upp på scen och ta emot pris för bästa prestation, vilket var minst lika kul som om vi vunnit. Förutom applåder fick vi välja pris från det stora prisbordet. Tack vare det har vi nu nya buffar att tävla i den här säsongen. Ett par funktionströjor från Grenserittet fick vi också, så nu kanske vi måste ställa upp där också. 80 km MTB över gränsen till Norge, kan det vara något?

Jag har gjort ett försök att sammanfatta alla upplevelser under dygnet. Jag är fortfarande lite laddad med endorfiner och längtar tillbaka till spinningsalen, men börjar få lite distans till det hela och komma tillbaka till vardagen...

• Galnast: vi kanske är galna som kör tvåmannalag i en 24-timmarstävling, men distansarna som tävlade i att köra längsta sträckan under dygnet är nästan snäppet galnare. De var placerade i hörnet bakom oss, så vi hade rätt bra koll på dem. Personalen började moppa upp svetten under deras cyklar efter tio minuter. Skogstokiga, hela bunten. Inklusive min sambo Tomas som körde 5x30 minuter i TSS Turbinernas lag. Men det visste jag redan. Grattis till fjärdeplatsen och starten i Grenserittet!

• Bästa passet: Det är jämt mellan 1970/1980 (Tords hårdrockpass med musikvideos, 19-20, 02-03 och 13-14), intensivpassen (Niclas 23-00 och Peter 10-11), livespinningen (15-16) och det sista helgalna adrenalinstinna totalt vansinniga passet. Av 24 fantastiska spinningpass var de ändå i en klass för sig.

• Grymmaste ledaren: Niclas (intensiv, 23-00). Jag försökte sova i andra änden av byggnaden trots vrålandet från spinninglokalen och oroade mig på allvar för Lindas hälsa.
• Jobbigaste timmen: 03-04. Lågintensivt pass utan fartökningar gjorde att jag höll på att somna. Stoppade i mig russin och nötter konstant för att få energi och funderade på om styret kunde vara skönt att lägga ner huvudet på.
• Största kicken: hälsningen från livebandet. Det var en underbar överraskning att se ”Go Li! Go Linda!” på storbildsskärmarna. Stort tack till Poor Bob! Det värmde.
• Roligaste överraskningen: vår tolfteplats, fotografering och intervju med TTELA och priset för bästa prestation.
• Godast: chokladkakan vi hade på natt- och morgonpassen och colan som Linda kom förbi med på morgonen
• Lärdom till nästa år: då kör vi fyratimmarspass på natten. Två timmars sömn var alldeles för lite, men tre timmars sömn skulle nog funka.
• Tråkigast: att det tog slut. Nu är det ett helt år plus en skottdag till nästa 24-timmars!

Slutligen, ett stort tack till: funktionärerna som hjälpte oss med distansrapporteringen, Peter som länkade till vår blogg från maximalfritid.se, Friskis för ett grymt bra arrangemang och såklart alla ledare och deltagare som cyklade med oss! Vi ses nästa år.

/Li