Blod, Svett och Lera

I lördags ordnades för tionde och sista gången Ladonia Mountain Trophy ute på halvön Kullaberg i Skåne och jag och Linda stod såklart på startlinjen i elitklassen kl.08:00 som lag TSOK Alt under Ctrl. Jag var lite orolig både för min höft som krånglat sen ett orienteringspass 28 april (!) och fortfarande gjorde ont, och därmed också min dåliga löpform eftersom jag mest kört tunga styrkepass och cykling när jag inte kunnat springa. Men stryka sig från sista LMT någonsin? Aldrig! Finns inte på kartan. ;)

Som förra året startade loppet med en prolog som tog oss ner till lägsta punkterna i bland annat en brant ravin (där jag gled på mage ner förbi kontrollen och fick klättra upp igen med kartan mellan tänderna), upp till högsta punkten Håkull 187 m.ö.h. och slutligen ner till hamnen för båtfärd till långa bergbanan. Här märktes det både att löpformen var lite sämre än förra året och orienteringen rostig eftersom vi kom med sista båten ut, förra året kom vi med god marginal med den tredje. Båten tog oss till samma ställe som förra året och efter en underbart svalkande simtur i havet blev det kartbyte till den hårda bergbanan som skulle ta oss över hela Kullaberg. Vi var klart coolast på båten eftersom vi struntade i att packa utrustningen i plastsäckar utan istället dök i med ryggsäckarna på ryggen och skorna fastknytna i ryggan. Vi var också snabbast iväg på banan från landstigningen, vi behövde ju bara snöra på oss skorna och rycka åt oss den nya kartan. Tyvärr tappade vi försprånget när Linda oturligt halkade på en sten och vrickade foten. Med lagom mycket adrenalin i kroppen visade det sig inte vara så farligt, så en lindad Lindafot senare kunde vi köra vidare.

 Kullabergs västra spets. Längst ner i den bortersta ravinen satt kontroll nr 9.


Bergbanans 23 kontroller var utspridda över hela Kullaberg fördelat på höjder, raviner och svåråtkomliga strandkanter. Som väntat låg en kontroll ute på en ö och en annan innebar klipphoppning ner i havet. Att få komma ner i vattnet var underbart när lufttemperaturen låg på 30 grader, tyvärr torkade kläderna alldeles för fort efteråt. Klipphoppningen blev oväntat dramatisk eftersom vi kom till kontrollen från fel håll och fick klättra nedför klipporna till avsatsen istället för att komma på stigen snett nedifrån. Efter den klättringen slog mina överlevnadsinstinkter in och det tog ett tag innan jag kunde övertala mig själv att kasta mig utför klippan ner i vattnet. Linda, som faktiskt är höjdrädd, var hårdare och hoppade före. När jag väl hoppade var det bara underbart att bli blöt igen och jag hade gärna stannat i vattnet längre.

Appropå blöt fick vi efter kontrollen ute på ön en rätt skön kommentar från några turister vi sprang förbi: "Fasen, såg ni vad svettig hon var! Galet!". Nog för att vi var genomsvettiga, men Linda som sprang först var nog mest drypande blöt från doppet i havet...

Vi klarade till sist spärrtiden kl 17:00 till det sista kartbytet uppe på Håkull med 20 minters marginal. Men efter en snabb koll på kartan insåg vi att vi inte skulle ha en chans att hinna springa epilogen "Djävulens diadem" innan spärrtiden för sista kontrollen. Vi hade 50 minuter på oss och beräknade att banan skulle ta minst två timmar. Så vi svalde stoltheten, bröt loppet och tog oss till målet, där vi fick varma applåder trots att vi brutit. Lite ledsamt att inte få slutföra banan, men vi är ändå fantastiskt nöjda med vår insats. Eftersom årets bana var den sista så hade banläggarna gjort den extra hård - med rätt vägval innebar det minst 2600 höjdmeter. På den hårda banan i värmen bröt över en tredjedel av de startande elitlagen, många långt innan vi fick ge oss. Min sambo Tomas och hans lagkamrat Anders fick tyvärr också ge sig efter att Tomas drabbats av vätskebrist med bara ett fåtal kontroller kvar till mål.

Löpformen visade sig inte vara så dålig trots allt, vi sprang på ganska jämt på flacken och tappade inte alltför mycket i klättringarna. De lag vi hade kontakt med drog vi oftast ifrån i uppförsbackarna. Lindas backträning och min hårda benstyrka i gymmet hjälpte oss helt klart där. För första gången i ett lopp var det konditionen som satte begränsningarna och inte muskelstyrkan. Nu gäller det att hitta en balans mellan kondition och styrka.

En rejäl omgång bergslöpning var förresten precis vad min höft behövde för efter 3-4 timmars löpning var smärtan borta! Jag trodde först det berodde på att jag hade ont på så många andra ställen att jag inte kände det (ömma tånaglar, rivsår, blåmärken, mjölksyra, skavsår...) men den är fortfarande borta nu två dagar efteråt. Fantastiskt kul.

Sammanfattningsvis var LMT 2010 en härlig upplevelse från startskottet till den lyxiga grillbuffén på kvällen och det känns väldigt tråkigt att det var sista gången det ordnades. Om arrangörerna i Hjärnarps GH OL ordnar något annat lopp framöver kommer vi garanterat stå på startlinjen.

Mer om loppet finns att läsa i Helsingborgs dagblads artikel.
Precis som förra året var även mina föräldrar på plats, och ställde upp i motionsklassen. Ny deltagare i år var min syster Nina med pojkvän. Hennes upplevelser kan ni läsa om här.

/Li

Bilder som inte är tagna av oss kommer från hd.se och wikimedia