Blod, Svett och Lera

Det har varit en till största delen helt fantastisk dag. Jag kom till stockholm med tåg vid 10 i morse. Åkte direkt och hämtade nummerlappen. Sedan satte jag mig och slappade på en grässlänt, sen la jag mig på rygg och kollade på moln. Bättre uppladdning inför maran går inte att få. Stämningen bland löparna är helt annorlunda på en mara jämnfört med en halvmara. Alla vet att det bästa man kan göra för att förbereda sig är att ta den lungt. Spara så mycket energi man kan. Det värsta man kan göra är att ödsla energi på tävlingsnerver.

Kl 2 gick starten och ca 20000 löpare sprang iväg. Den första milen kände jag mig oövervinnerlig. Kroppen kändes bra och flåset var det inga problem med. Vid milmarkeringen sprang en farthållare för sluttid på 4 timmar förbi mig. Då tänkte jag (dum som jag är) att man ju borde hänga på. Det får bära eller brista. Det bar i 3 km, sen insåg jag att det nog var lite för nära bristning för att det skulle vara en bra ide..

Vid 17 km gjorde kroppen sig påminnd. Jag hade rejäl magknip till och från mellan 17 och 25 km. Hela Djurgården var mer eller mindre en plåga. Då fick jag börja slå av på takten på allvar.

Efter 25 km så började benen strejka. Asfaltslöpning är inte bra för mina stackars ben. Efter vätskestationerna så gjorde kroppen allt den kunde för att få mig att fortsätta gå istället för att sätta igång och springa igen. Vid passeringen av 29 km så åkte mp3-spelaren fram. Vad som helst för att få tankarna på något annat än smärtan. Det var också här jag slutade tänka på vilken tid jag skulle få. 6 timmar eller 4 är totalt ointressant när man måste kämpa för att sätta den ena foten framför den andra.

Jag kom faktiskt i mål tillslut. På 4 timmar och 17 minuter. Nästan 10 minuter snabbare än förra året. Det är jag grymt nöjd med.

Efter målgång är det en 15 minuters mycket långsam och plågsam promenad för att hämta grejjer, få sin t-shirt osv. Direkt när jag slutat springa och började gå så krampade alla muskler i benen ihop sig samtidigt. Inte så behagligt. När jag äntligen plågat mig igenom promenaden så la jag mig på närmsta plätt konstgräs. Helt invalid och med helt grym sjävförvållad smärta så låg jag på gräsplätten i 10 minuter. Några tårar (av mest smärta men också lättnad) trillade faktiskt ned för kinderna.

Allt som allt en bra dag. Men man är ju inte klok som gör såhär mot sig själv.