Femmans: regn, svett och LERA
Höstens regnigaste dag började med uppackande och utplacering av tävlingsutrustningen kl 7 på morgonen. Varje lag hade en 2x2 m ruta att placera sina saker i. Det är mycket prylar att hålla reda på under en tävlingsdag. Förutom två mountainbikes så hade vi ett par plastbackar fullpackade med olika skor, energi, torra kläder, cyckelpump, verktyg och massor mer. Redan från början regnade det så vi var väldigt glada att vi hade plastbackar att lägga våra saker i. Linda hade glömt sina regnbyxor och var blöt ända in på bara skinnet redan innan start. Timmarna innan start var lite smått panikartade med allt vi hade att förbereda.
Efter ett informationsmöte satte vi oss i bussar för transport till starten. Väl där valde vi ut ett par finfina kajaker att spendera de kommande 2-3 timmarna i. Vi hade några kvällar tidigare byggt fantastiskt fina bäranordningar för att klara det 1,5 km långa släpandet av kajaker som ingick i banan. Vi testade dem för första gången på morgonen och självklart fungerade de perfekt (vi är ju ingenjörer)..
Kvart över 9 satt (nästan) alla tävlande i sina kanoter och starten gick. Trots att vår kajakträning varit minimal så var vi inte sist, och faktiskt inte långt efter den stora klungan. Det blåste en del så det kändes bra att sitta i en havskajak. När vi paddlat över den första sjön (Landvettersjön) så var det dags för ett litet svalkande dopp. Vi drog i land kajakerna drog av oss tröjor och jackor och sprang ut till ett hopptorn där vi klättrade upp till den högsta avsatsen, 7 meter. Sen var det bara att hoppa, skrika och blunda. Det var lååångt till vattnet. Linda hann undra varför vattnet aldrig kom. Väl i vattnet så var det så kallt så att lungorna drog ihop sig och inte riktigt ville andas. Vi tog oss med något som liknade simning till bryggan och klättrade iland. Oj vad skönt det var att få på sig kläder sedan.
Nu var det dags att bära kanoterna till nästa sjö. Vi blev iaf varma. Väl i nästa sjö så började lite mer kontrollplockning. Efter att den fjärde kontrollen var plockad så blev det löpning till tävlingscentrum och växling till sträcka 2 som var 6 km orientering (fågelvägen). Vi var laddade och hade pigga ben. Äntligen dags för vår starkaste gren. Självklart så hade vi lite för bråttom och gjorde ett dåligt vägval till kontroll nummer 1. Det blev lite onödig klättring den vägen (vi var inte de enda som gjorde det vägvalet). Sedan skärpte vi oss och orienterade som vi skulle. Vi träffade våra konkurrenter Lost in Space (Lis pojkvän och hans kompis) halvvägs in på banan. De var endast 2 minuter efter oss men vi lyckades att hålla undan för dem hela vägen in till växlingen. Härligt! :D
Peppade men lite oroliga så var det dags för vår svagaste gren. Den tekniska cyklingen. Det började med två varv på en 5-km bana i skogen. Vid torrt väder hade den varit riktigt svår. Nu med skyfall förvandlades stigarna till ett lerdike. Man kan sammanfatta den milen som blöt och lerig cykelsläpning där vi bitvis hade lera upp till låren. När den pärsen äntlingen var slut så skulle vi vidare ut på vanlig mountainbikeorientering. Vi fick några sträckor på bra skogsvägar, där gick det undan! Vi var väldigt glada när vi efter 4 timmar cyklande och cykelsläpning kom in för växling. Vid det här laget såg vi och cyklarna ut som lermonster. Man kan lungt säga att vi aldrig varit såhär skitiga förut.
Cyklarna dumpades i fållan och vi drog på oss våra älskade icebugs, vätskebälten och kopplade ihop oss för den avslutande orienteringen. Det var en riktigt fin och rolig bana som vi orienterade utan några bommar. Det hade varit kul att springa den sträckan helt utvilad bara för att se hur snabbt det hade kunnat gå. Nu var benen riktigt sega.
Efter 9 timmar och 11 minuter korsade vi äntligen mållinjen med en ordetlig spurt som tog våra sista krafter. Nöjda och glada drack vi sedan ett par muggar av vår medhavda blåbärssoppa. Vi började sedan att packa ihop våra grejjer som var helt obegripligt leriga. Tyvärr så trodde vi att vi skulle bli klara med det på en halvtimme så vi brydde oss inte om att byta till torra kläder. Oj vilket misstag, det tog nära två timma att få ordning på allt och komma iväg till duschen och vid det laget frös Linda så att hon skakade.
Kvällen avslutades som fyra slagna hjältar tillsammans med Lost in space-killarna. Värme, mat och sömn är svårslaget efter en heldag ute i naturen!
Fighting Face:...
Fighting Face: redo för Femmans multisportrace
Vad som väntar på lördag...
Damklassens ELIT-bana på Femmans multisportrace:
- 13 km paddling inklusive ett lyft på 1500m och ett hopp ner i vattnet från 7m höjd
- 6 km orientering
- 10 km teknisk MTB (varvbana)
- 14 km MTB-orientering
- 3 km MTB
- 3,5 km orientering
YEAH! :)
Peroneus Longus och Peroneus Brevis
Det finns inga genvägar till att bli en bra långdistanslöpare. För att bli bra på att springa så måste man träna på att springa, så enkelt är det. Det borde kanske vara självklart, men ibland måste man lära sig den hårda vägen.
Sommarsäsongen avslutades med fantastiskt roliga Icebug24 uppe i Hemavan sista helgen i juli. Under ett dygn sprang jag och Linda runt på fjället i sol, regn, dimma, blåst och mygg och letade kontroller. En stukad fot efter fem timmar satte lite begränsningar för oss, men trots det var det så kul att vi redan har planerat in tävlingen år 2010 igen. Men hur roligt det än var, så var jag inte särskilt sugen på löpträning efteråt. Istället blev det semester med lite paddling och kortare vandringsturer. Aktiv vila, som det så fint heter. Löpträningen inför Lidingöloppet tänkte jag ta när semestern var slut.
Och visst var jag träningssugen efter semestern! Jag har jagat fram på leriga stigar med MTB, kört slut på mig på Thereses stenhårda simpass, sprungit vilse i skogen med karta och kompass och fått härliga valkar i händerna efter rullskidträningen. Däremot kan antalet rena löppass räknas på en hand. På två fingrar för att vara exakt. Jag skulle kunna intala mig att det var en medveten strategi för att spara på knäna efter sommarens hårda bergslopp, men jag var helt enkelt inte sugen på ren löpning.
I lördags var det då Lidingöloppet och jag hade inga stora förhoppningar om att göra en bra tid. Jag tänkte bara springa på så länge det gick och bita ihop och stappla vidare när det inte gick längre. Nu gick det ändå rätt bra, min sluttid blev 3:22:21 , bara sex minuter långsammare än förra året. Dessutom lyckades jag för första gången fylla på med energi vid precis rätt tillfälle för att ha gott om krafter till mitt hat-ställe på banan; de jobbiga småbackarna mellan 15 och 20 km där jag alltid brukar ta slut. I år plockade jag många placeringar på just den sträckan, vilket gav en rejäl kick. Lite kramp i baksida lår sista milen, men sista milen är ju alltid sista milen. :)
Det var dessutom en riktigt fin höstdag, det var kul att springa och jag hade en väldigt rolig helg i Stockholm tillsammans med kompisarna.
Men så var det då Peroneus Longus och Peroneus Brevis. Hört talas om dem? Det hade inte jag heller förrän i tisdags.
På söndag åkte vi in till Stockholm för lite shopping och fika. Efter lite promenerande började jag få ont på insidan av högerfoten. Sen på utsidan. Och så på undersidan. Efter 10 minuter kunde jag inte gå ordentligt utan haltade fram på trampdynan.
Det blev inte bättre efter helgen, snarare sämre, så på tisdag ringde jag och fick tid hos en sjukgymnast på Rygg- och ledkliniken, där jag fick en grundlig undersökning av båda fötterna. Domen: jag hade dragit på mig en typisk, men ganska ovanlig, långdistanslöparskada: överansträngning av senorna från musklerna på utsidan av vaden; Peroneus Longus och Peroneus Brevis. Senan från P. Longus fäster mycket riktigt på insidan av foten (ka-ching! aj-ställe nr 1) efter att ha gått under foten (ka-ching! aj-ställe nr 2). P. Brevis fäster på utsidan (ka-ching! aj-ställe nr 3).
Peroneus Longus Peroneus Brevis
Nu äter jag Voltaren, försöker att inte belasta foten och får brutal massage av musklerna och senorna av min sambo (som verkar njuta lite väl mycket av det). Allt för att kunna starta i Femmans multisportrace på lördag (med tejpad fot). Enligt sjukgymnasten kommer det inte förvärra skadan alltför mycket och jag kommer självklart inte äta Voltaren under själva loppet. Efteråt har jag all tid i världen till läkning och rehab, Femmans är ju sista loppet för säsongen.
Lärdomen från det här är i alla fall att man faktiskt bör löpträna om man tänker springa tre mil i terräng. Hur konstigt det än låter.
/Li
